Betongrenovering

De vanligaste skadorna i betong som vi stöter på är skador som på ett eller annat sätt hänger ihop med korrosion av armeringsjärn, dvs betong spjälkar sönder pga armeringsjärnen börjat rosta. När stålarmeringen inuti betongen påbörjar korrosion, initierar rosten en sprängande process som bryter ner delar av betongstrukturen. Detta fenomen uppstår på grund av att rosten expanderar och ökar volymen på armeringen. Flera faktorer kan ligga till grund för att armeringen börjar korrodera.

En vanlig orsak i framförallt äldre konstruktioner är karbonatisering, där armeringen i betongen har förlorat sitt naturliga rostskydd till följd av att PH-värdet i betongens yttre skikt sjunker över tid. Denna process startar omedelbart efter att betongen härdat och vandrar sedan långsamt inåt i betongen med en hastighet på ca 1 mm per 3-5 år, beroende på betongkvalitet och yttre omständigheter. En av de vanligaste och viktigaste undersökningarna vi brukar få i uppdrag att göra, är att mäta hur djupt denna karbonatisering gått, ofta i kombination med att kartlägga djupet på befintlig bärande armering, för att röna ut hur mycket skydd som finns kvar naturligt i betongen. Många gånger kan man med olika karbonatiseringhämmande material utöka livstiden rejält på t.ex. gamla balkonger om man undersöker och renoverar samt skyddar dem i tid. 

Ofta ser man denna typ av skador på balkongers undersidor och fronter där spjälkning och sprickbildning har lett till att betongbitar lossnar och rostig armering exponeras. Sprickorna leder givetvis in vatten i betongkonstruktionen och bidrar till ytterligare korrosion samt frostsprängning av betongen. Dessutom kan korrosionen initieras av exponering för salter eller en sur miljö, vilket accelererar nedbrytningsprocessen. 

Oftast är grundorsaken till dessa skadeförlopp misstag vid utförande eller projektering vid byggskedet. Ett vanligt exempel är när betongen ovan armeringsjärnet inte uppfyller kraven för minsta täckande betongskikt. Nuförtiden jobbar vi med ett minimiskikt om 30 mm, med tolerans om 10mm – men under 1900-talet var 20mm det vanliga, vilket med toleranser och misstag kunde leda till faktiska täckande betongskikt på 10–15 mm vilket vi ser ofta i gamla konstruktioner. 

Vi stöter även på korrosionsskador i armering i betong med ordentliga täckande betongskikt, där karbonatiseringsprocessen inte är orsaken. Den vanligaste orsaken brukar vara felaktiga infästningar – t.ex för balkongräcken – på ovansidan som leder in fukt i betongen som spjälkar och spränger sönder betongen lokalt, med rostskador som följd. Andra orsaker kan vara undermålig och dåligt skyddad betong på ställen som utsätts för frysning, salter och avgaser – exempelvis i parkeringshus. Bästa exemplet på konstruktion med undermålig betong är Ölandsbron, där man blandade in östersjövatten vid tillverkningen av betongen – något som lett till omfattande renovering och underhåll av bron. Ett annat exempel kan vara en alkali-kiselreaktion om betongen innehåller ballast med reaktivt kisel som reagerar med alkalier (natrium och kalium) och vatten för att bilda voluminöst natriumsilikat och kaliumhydrat i gelform – lite förenklat; betong förvandlas till gel och förlorar därmed bärighet.

Även deformation vid byggskedet, pga undermåligt formbygge, eller felprojektering kan ha orsakat sprickor som leder in fukt, eller så har betongkonstruktionen utsatts för mekanisk åverkan eller för höga laster i förhållande till vad dragarmeringen klarar av att bära. Idag bygger man på ett helt annat sätt där armeringsmängderna har ökat och betongen är både frostsäker och i regel levereras färdigblandad från fabrik där ballast och anda ingående komponenter kontrolleras noga utifrån ändamålsenliga recept för varje projekts behov enligt de exponeringsklasser som man jobbar emot. Dessutom finns det strikta krav på utbildning och utförandecertifiering KLASS 1, vid gjutning av bärande konstruktioner i utomhusmiljö eller andra utsatta miljöer – som t.ex balkonger.